Åldern och livet

Det är helt sjukt hur fort åren år. Förra helgen hade min man och jag varit tillsammans i 7 år. Herregud sju år är ju skitlänge egentligen. Snart har vi även en treåring i huset och några veckor efter det får vi fira 6 år som förlovade också.
När man dessutom börjar tänka på att två av barnens kusiner blev födda strax efter att vi blev tillsammans och dom börjar skolan till hösten känns det ännu mer overkligt att det faktiskt gått så länge. Hur hinner alla andra bli gamla när man inte blir det själv? I mina ögon är jag fortfarande där 20-21 år gammal och får flera gånger fundera på hur gamla jag faktiskt är om nån frågar. Min svägerskas äldsta barn ( som även är fadder åt Melissa) var endast ynka 11 år skulle fylla 12 när vi blev tillsammans, nu fyller han snart 19 år och ska in i militären! Nej det kan inte vara sant hur fort åren faktiskt går och man helt plötsligt märker att alla andra har blivit så gamla. Känns som att alla dom som gick i lågstadiet på samma gång som mig börjar få körkort, tar studenten osv.
Att jag var ynka 16 år när jag träffade min man och förlovade mig när jag var 17år är ju inget man tänker på mera. Visst låter det sjukt att förlova sig som 17åring och jag vill inte ens veta hur många som satt med den tanken i huvudet " jaha nu är hon säkert gravid" tror dock att endast en faktiskt fråga mig om det var nått sånt men det var det ju inte. Cevin kom först ca 3 år senare och så länge är ju ingen gravid ;)
Mycket har vi hunnit med under våra år tillsammans men just nu har vi inga planer på varken fler barn eller några andra storslagna projekt. Just nu kommer vi bara låta vardagen hinna ikapp och leva livet som vilken småbarnsfamilj som helst.
Vi har varje år sen vi blev tillsammans gjort något lite större varje år men nu har vi inga fler drömmar att uppfylla.
Det känns ju helt häftigt och underbart att man fått ta del i att se Cevins och Melissas kusiner växa upp. Att få se hur dom utvecklas och skaffar flickvän/pojkvän. Att se hur livet kan ändras helt utan förvarningar och någon helt plötsligt inte finns hos oss mera. Att det dessutom gått tre år sedan vi fick Cevin och man tänker på hur mycket han har utvecklats och hur mycket han kan är ju helt otroligt. Att vi har varit föräldrar i tre år är en otrolig tanke och det känns inte alls sålänge samtidigt som det känns som man aldrig gjort något annat.
Att få dela glädjen på bröllop, förlovningar och examen men även se sorgen och hur mycket någon betydde på begravningar är också något vi fått uppleva tillsammans under våra år.

Livet är en häftig upplevelse även om man ibland tar saker för givet och det inte alltid blir som man tänkt sig.